Sådärja. Att skriva och att återberätta ett marathon tar tid! Nästan lika lång tid som det tog att springa själva loppet. Skillnaden är att man kan ta pauser i mellan :)
Berlin marathon i sig får mitt hjärta att banka lite hårdare. Det är tredje gången som jag åker till Berlin för att springa loppet, och det är något särskilt. Jag gillar det starkt!
Inför det här marathonloppet, 2013, hade jag dock blandade känslor.
Jag kände mig först och främst lite osäker på formen då jag inte kan påstå att jag legat i någon hårdträning de senaste månaderna och så hade jag oturligt nog råkat överbelasta vaden under ett backigt 5-kilometerslopp helgen innan. Den var alldeles varm och svullen. Jag har haft otur så många gånger inför mina marathonlopp att jag nästan börjar oroa mig för att folk ska tro att jag hittar på. Därför vågade jag knappt jämra mig om vaden på bloggen utan jag hoppades att det onda skulle lägga sig under veckan och passera obemärkt förbi.
Inför just en mara vill man dock inte ha något orosmoln som snor fokus.
Det fanns därav inget fokus kvar till kolhydrattömning och annan uppladdning utan jag levde på precis som vanligt under "race-veckan".
När planet lyfte till Berlin på Torsdagskvällen kände jag fortfarande av vaden. Jag undvek att tänka på det utan var så mycket i nuet som jag bara kunde. Jag visste att besvikelsen skulle vara enorm om jag inte skulle starta i loppet. Trots att jag inte kände mig topp-tränad ville jag verkligen vara med. Jag gillar inte att ställa in saker och jag gillar inte att behöva stå inför ett sådant ställningstagande. Jag kan ibland vara ganska bra på att ställa in mig i ett "vi-tar-det-som-det-kommer-mood" och det gjorde jag nu.
Loppet skulle gå av stapeln på söndagen. Vi skulle med andra ord få en hel del tid i Berlin innan loppet.
OCH icke att förglömma, två ljuvliga sovmorgnar. Benet fick en fin behandling i form av varma bad
i badkaret två gånger om dagen, voltaren-gel och kompressionsstrumpor.
På fredagen kändes det fortfarande. Men på lördagen när jag joggade lite för att känna efter (i vanliga kläder) på väg till tunnelbanan så kändes det inte.
Va?
Kunde det ha gått över?
Kunde jag ha haft sådan brutal tur?
Det började bubbla inom mig!
Skulle det kanske gå vägen detta ändå?
Jag blev nästan lite glad över att jag hade haft ont. För nu uppskattade jag mer att få starta. Helt plötsligt tog jag det inte så självklart. Inte för givet.
På kvällen åt vi middag med vänner, Sofus och Cicci. Sofus skulle springa men Cicci hade fått ont i en benhinna och skulle hoppa av efter en dryg mil. Jag tyckte att det var tråkigt för henne och tycker att det är starkt gjort att ändå bestämma sig för att köra en mil.
Hela kvällen och staden andades marathon.
Innan jag gick och la mig la jag fram tävlingsakerna på köksstolen.
Trots en småpirrig känsla somnade jag ändå rätt fort. Sängen är den skönaste sängen som jag någonsin sovit i by the way. En tempurmadrass står på vår priolista på inköp framöver!
När väckarklockan ringde dagen därpå så kände jag direkt att det här inte var en morgon som alla andra. NU VAR DET DAGS.
INGEN ÅTERVÄNDO.
Vi åt frukost i godan ro. Jag tog på mig tävlingskläderna. Fixade med gel och vätska som jag skulle ha med under loppet. Jag tog på mig mitt nya puma-linne som jag hade köpt i Berlin under fredagen.
Men sen... PANIK!
Jag kunde inte hitta säkerhetsnålarna till nummerlappen.
Hade jag inte tagit några?
Panik, panik, panik.
Hur i helsike får man tag i säkerhetsnålar klockan 07.00 i Berlin?
Hur intensivt jag en försökte att klura ut svaret så kändes det som en gåta.
Daniel stod plötsligt i full färd med en limflaska i handen som han hade hittat i något skåp.
Jag tittade på honom och jämrade mig över mitt nya superfina linne.
Daniel undrade om jag var seriös med betoning på att linnet var värt NADA i sammanhanget.
Visserligen.
En sista koll bland alla grejer.
Och så lättnaden när jag stack ner handen i fickan på jeansen som jag hade haft på mig under dagen för nummerlappsutlämningen.
Tumultet avstannade och jag drog en lättad suck.
Ordningen återställd.
Efter sjuttioelva "jag-tror-jag-är-kissnödig" besök på toan lämnade vi hemmet.
Vi promenerade från Postdamer plats där vi bodde till Brandenburger Tor, starten. Det var ganska kyligt ute och jag skulle nog påstå att förhållandena var perfekta för ett marathon.
Jag var ganska lugn men ibland kom det över mig, ett marathon, det är ju så himla långt.
"Jag vill inte" pep jag då och då till Daniel som gick bredvid.
- Efter loppet kommer det att låta annorlunda, då kommer du säga att "åh jag vill igen" kontrade Daniel med en tillgjord "Lina-röst" och tittade på mig med sitt varma leende.
-Näääe... det tror jag knappast sa svarade jag och kände mig stundtals ganska osäker på hela det här "påhittet". 42 kilometer, helst i ett ganska snabbt tempo, det var vad jag hade framför mig.
-Näe, jag kände mig inte särskilt kaxig.
Efter ytterligare ett toabesök på en bajamaja vid starten vinkade Daniel av mig.
Jag började promenera och småspringa om vart annat bort till min startfålla.
Det var tidigt och jag var trött men jag kände mig, efter ett par löpsteg, rätt sugen på att springa. Jag hade ju inte sprungit på över en vecka för att benet skulle få vila .
Jag hade ju för i helskotta lite abstinens.
Den abstinensen skulle jag ju nu få stilla... i en rejäl dos.
Jag tog mig in i fållan.
Jag konstaterade att jag gillar känslan.
När man känner sig ensam fast samtidigt inte.
Jag hade ju tusentals löpare bredvid mig, framför mig och bakom mig. Men jag stod ensam inför mitt egna race. Speakern ropade upp namnen på stjärnorna längst fram. Alla applåderade. Det var nästan så att jag fick rysningar.
Jag log för mig själv, log till tjejen bredvid mig och kände plötsligt hur mycket jag faktiskt längtade efter att få springa iväg längs Berlins vackra gator. Att stå i startfållan på Berlin marathon är SÅÅÅ mäktigt! Och jag insåg då att jag älskar det. "Jag vill vara här" var min sista tanke och känsla innan startskottet gick.
Havet av löpare började i sakta mak, med bestämda steg, att röra sig framåt mot starten. På marken låg tröjor, flaskor, plastsäckar med mera. Alla dessa förberedelser. Tänk hur många som har förberett sig och sett framemot detta. Så många drömmar. Nu var det dags!.
Vi passerade starten, satte ena foten på avläsningsmattan och hörde hur klockor peps igång.
Nu började Berlin marathon 2013! PÅ RIKTIGT.
Det var riktigt trångt i början.
Men jag vägrade att låta det störa eller irritera mig.
Jag inbillade mig själv till och med om att det var bra då det skulle hindra mig från att gå ut för fort. Egentligen så tycker jag inte alls att det är bra när det är trångt. Det känns mest bara hackigt och ryckigt och man förlorar energi.
Fast det tänkte jag inte på nu, nu var det positiva tankar som gällde! ALL IN med det positiva!
Någonstans runt 4:45-5 min/km-tempo från början blev planen, som jag snabbt gjorde upp, för att sedan känna efter hur det kändes. Det var ett tempo som kändes bra och behagligt. Andningen var helt stabil och jag skulle kunna föra ett samtal om jag hade haft ett pratsuget sällskap.
Först då började jag fundera och planera hur jag skulle lägga upp resten av loppet. Jag bestämde mig för att ge detta lugnare intro ca. 5 km och att sedan successivt försöka öka.
Passerade 5 km på 24 minuter och 10 sekunder och allt kändes väldigt stabilt.
Den första milen på ett marathon är jobbig mentalt. Det är så långt och allt är ganska osäkert. Det går inte att förutspå hur det ska komma att kännas längre fram.
Jag hade med mig två små vattenflaskor från start och jag drack vid vissa vätskestationer. Jag har med mig från start då jag ibland blivit tacklad av större personer vid stationerna. Jag vill undvika det. Det ger mig dålig energi och gör mig stressad.
Jag passerade halvmara-distansen. Insåg att jag låg bra till men kanske inte "persbra"?.
Kroppen kändes bra. Vilket gladde mig. Jag kände mig stark, pigg och glad!
Publiken var fantastiskt uppmuntrande och jag log flera gånger för mig själv!
Detta var ju kul!!
Samtidigt så kände jag stor respekt för distansen som jag hade kvar. Under ett marathon kan man aldrig ta ut något i förskott innan hela distansen har sprungits. Hur bra det än känns så kan saker och ting inträffa och mattan ryckas från en i ett nafs. Det är mycket som faktiskt kan gå fel då det handlar om en så lång sträcka som ett marathon.
Därför blev 30 km mitt nästa mentala mål.
Då skulle jag kanske våga öka.
När jag passerade 32 km och såg att jag hade sprungit på drygt 2h och 30 min insåg jag att skulle sista biten kännas bra så kanske jag skulle få till ett pers ändå. Det fick mig att öka takten. Visst kändes låren stumma men i övrigt så svarade kroppen perfekt! Jag fick dock snegla på klockan ofta. Känslan för vilken fart man håller tycker jag försvinner mer och mer ju längre in i ett marathonlopp som man kommer.
Jag såg löpare som sugit sig fast vid lyktstolpar eller använde sig av trottoarkanter för att stretcha ut stela och krampande vader. Jag led när jag såg dem, jag var ju en av dem förra året!!
Jag mindes så väl paniken när jag stod där och försökte gulla med vaden medans klockan tickade på.
Nu var det dock andra bullar.
Det var häftigt och en otrolig känsla att nu få känna sig så stark så här långt in i loppet! Vid 36 km stod Daniel och hejade igen och sträckte fram gel och vätska vilket jag avböjde till denna gång. Jag tänkte bara på att jag snart skulle vara i mål och att jag då skulle få både vätska och energi. Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig.
Det var en av mina starkaste upplevelser på länge. Jag ökade och pressade ut allt jag kunde av kroppen.
När jag korsade mållinjen kändes det bara overkligt. Hur hade det kunnat kännas så här bra. Hur kunde jag få till en negativ splitt. Hur kunde jag persa? Hur hade detta gått till?
Det gick VERKLIGEN över förväntan. Jag höll en bra takt och kände mig riktigt stark ända in i mål. Att få uppleva ett marathonlopp EXAKT så var fantastiskt!
Lungorna värkte när jag drog in luften och i sakta mak gick jag framåt. Fick medaljen. Bytte ord med ett par andra lyckliga marathonlöpare. Stormtrivdes. Detta är MIN grej.
Nej, jag fick aldrig någon svacka, jag kände mig aldrig extremt trött och jag fick aldrig ont och heller inte någon kramp och den onda vaden gav sig inte till känna. Ingen gång under loppet.
Jag fick däremot en grymt rolig och härlig marathonupplevelse.
Wow, vilken kick alltså!
Jag blev glad över att allt inte behöver vara perfekt inför ett marathon då det kan gå väldigt bra ändå! Det kommer jag att ta med mig för att stilla eventuell marathon-nervositet framöver.
Jag mötte upp Daniel på "familjeträffen" och vi gick tillbaka mot vår lägenhet. Jag dansade fram hela vägen hem.
Det hela var en sådan rolig och härlig upplevelse. Eftersom loppet var så tidigt, med start 8:45 så var jag ju i mål redan vid 12-tiden.
Efter ett snabbt bad hemma hann vi därför ta oss ut på en god brunch. Vad passade bättre?
Detta var tredje gången som jag sprang Berlin marathon och det var inte sista gången. Mäktigt är ett rätt bra ord för att beskriva evenemanget. Jag insåg att Daniel hade rätt när han härmade mig i morse
-Känslan efteråt går inte riktigt att beskriva och jag längtar SÅ tills att få uppleva endorfinkicken igen!!
|
