Intervaller=motstridiga känslor.
Jag är svag för intervaller. Jag gillar av någon märklig anledning att pressa mig själv i ett tempo som är allt annat än behagligt?
Inför ett intervallpass kan jag känna en sådan olust då jag vet att det kommer att bli tufft. Samtidigt så kan det pirra lite av förväntan och jag kan känna ett starkt sug att få ge järnet innan och under själva intervallpasset. Minst sagt förvirrande? "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte".
Idag kände jag ganska så mycket olust inför kvällens intervaller.
Dels för att jag visste vad som väntade men framförallt kände jag nog olust för att det spöregnade ute. Jag kom hem och blev lite bekväm där i soffan medan jag hörde hur regnet smattrade ilsket utanför på fönsterbrädan.
Det var liksom ingen hejd på regnandet och blåsten.
Det hindrade mig dock inte.
Intervallerna skulle springas.
De motsrtidiga känslorna som sagt.
När ca. 500 meter av uppvärmningen var sprunget kom vi upp på någon bro där en rejäl motvind väntade med regn som piskade oss i ansiktet. Jag var tvungen att kisa med ögonen och som grädde på moset var det ett dessutom ett lätt uppförslut.
MEN, då sträckte jag armarna högt upp i luften, mitt i vädermisären och ville bara skrika ut till himlen att jag faktiskt inte bryr mig ifall regnet piskar mig i ansiktet eller om min t-shirt blir genomblöt. Det kvittar.
Ett väder som sticker ut har alltid fascinerat mig och jag kände mig bara så fri för att jag inte lät det påverka mina planer. Jag vill inte sitta hemma och vänta på att regnet ska upphöra. Det skulle kännas trist.
Helt plötsligt tänkte jag, när jag sprang där, att det ju t.om var riktigt mysigt att springa i regn.
Jag kände mig så närvarande och oberoende.
Hur som, efter uppvärmningen stod vi där redo på startlinjen på Kristinebergs Ip. Jag brände av 4 tusingar. Den första sprangs på 3:48/km. Den öppningen fick jag dock sota för då det var dags för de andra. GAAAH! Den sista intervallen var riktigt tung och på ena sidan av vallen var motvinden så stark att jag fick använda alla muskler i hela kroppen för att kämpa mig fram. Efter 4 sprungna tusen-meters-intervaller hängde jag dubbelvikt över ett staket och kippade efter andan. Veckans endorfinchock och energikick. Bra. Nu har jag boostat upp!
Mascaran i hela ansiktet, snyggt eller hur ?:) |
Nu är jag trött som attan, god natt!
- Posted using BlogPress from my iPhone